Jag såg detta på bussen för några dagar sedan och visste med ens att jag ville skriva om det. Jag fick så många blandade känslor. Undrade vem som skrivit det. Var det någon vars vän, pojkvän, flickvän eller familjemedlem lider av denna sjukdom? Var det någon som själv lider av det, och vet hur jävligt det är? 

 

Många förstår sig inte på just ätstörningar. Tänker, amen vadå? Det är väl bara att äta? Vad är problemet? Nej, du ser inte tjock ut. Det sitter bara i ditt huvud, ingen annan tänker så. Sluta räkna kalorier, vem fan bryr sig? Men det är inte så lätt. Jag kan inte säga att jag heller riktigt förstår. För mig gick det aldrig så långt att jag fick etiketten anorektiker, tack och lov. Jag insåg att det jag höll på med var fel, att det farligt och det var inte förrän jag hörde orden min terapeut sa till mamma; "om hon inte slutar nu får vi lägga in henne på en enhet i Helsingborg". Detta fick mig att vakna upp rejält. Jag vägrade läggas in på något hem! Jag reste mig och gick vidare. Men det är många som är nere i det mycket djupare än vad jag ens var nära till, som inte kan ta sig ur det. Åtminstone inte lika lätt.

 

Så jag tänker på personen som skrev detta. Undrar vad han eller hon tänkte. Undrar hur de mår. Och önskar att alla som drabbas av ätstörningar ska få hjälp så snabbt det bara går, önskar att symptomerna ska ses tydligare av människor runt omkring. Önskar att idealen som främst unga tjejer präglas av ska ta en vändning, och snabbt som attan.

 

Detta är inte okej.